Stavar och spön

Det finns många magiska redskap och ett av dom vanligaste torde vara stavar och spön av olika slag. Staven (samlar även spön under stavar under denna artikel) är ett så kallat foci som magikern låter sin magi strömma igenom medans den formas av rörelser och ord. Beroende på stavens härkomst, form och material färgar den magin. Detta kallas resonans och beroende på hur ovanlig eller stark staven är så färgar den uttrycket på magin olika. Denna resonans kan sedan avläsas av andra magiker som på detta sätt kan ”känna” vilken sorts stav som användes vid besvärjelsen. Resonansen är också ett filter som skyddar magikern från att avslöja sin identitet. Om man lägger en besvärjelse utan stav eller andra externa foci så lämnar man en sorts fingeravtryck efter sig.

För att en magiker ska kunna använda en stav så måste han göra den till sin. En stav kan bara tillhöra en magiker åt gången. Det finns flera sätt att göra staven till sin egen, det vanligaste sättet är att magikern själv snidar staven ur ett stycke trä som denne själv har funnit. Alferna sägs själva odla de träd som ska bli sina stavar, de måste då vårda träplantan under otaliga år innan den blir stor nog att kunna användas som stav.

Det går även att göra en stav till sin egen även om man inte har snidat den själv. Det finns ju en hel del helt opraktiska trollkarlar och häxor som inte skulle kunna förmå att snida ens den enklaste smörkniv. För att på detta sätt göra staven till sin så måste magikern först noggrant rengöra staven, putsa den, gnida in den i oljor och ta sig tid att göra den mer personlig. Vissa hänger på fina fjädrar eller smyckar den med kristaller, vissa lindar den med långa läderremsor fyllda med magiska tecken. Denna process brukar ta några dagar och nätter men sedan är staven helt trogen magikern.

Om staven tidigare tillhört någon annan magiker så kräver det dock ett mer omfattande arbete. Att få en stav att byta ägare kan ta månader och år, men det kan det vara värd eftersom det i staven kan finnas mycket lagrade effekter och magisk kraft.

Det finns också en mängd ritualer där trollkarlarna kan göra stavar till sina egna på mer radikala sätt. Den vanligaste men också mest självdestruktiva är den så kallade Blodstavsritualen.  En magiker kan med denna ritual binda en del av sin själ i staven. Staven blir då en levande del av magikern. Det sägs att magiker kan känna det staven känner, att de kan höra och se genom staven om de skulle bli av med dem. Då en trollkarl skapar en blodstav (även kallad själsstav) försvagar han sig själv men staven blir ett mycket mäktigare redskap. En blodstav fungerar som ett extra batteri med magisk kraft och är ett foci som mer precist hjälper magikern att lägga besvärjelser.

Många stavar får namn, detta gäller särskilt blodstavar och andra mer kraftfulla stavar. Namnet kan vara allt från enkla personnamn till uråldriga ord för träslaget som använts till unika namn som stavarna på något sätt givit sig själva.

Det är fullt möjligt för magiker att ha flera stavar. Stavar som används till olika ändamål och som fyllts med olika egenskaper. Man kan dock utgå ifrån att en trollkarl sällan har mer än en blodstav. En stav måste dock användas kontinuerligt annars riskerar den att ”glömma” sin ägare. Har man en stav stående i en garderob eller liggande under sängen för länge så tappar den sakta men säkert sin koppling till sin ägare och måste på nytt genomgå rening och personifiering (detta gäller inte blodstavar).

Dom krälade upp ur gyttjan, stinkande förtvinade små varelse. Levande döda barn, mylingar. Deras små händer greppade om mina ben, slet i mina kläder, drog mig med i träsket. Dom vet och slet, dom gnagde och väste.  Jag var livrädd, helt övertygad om att jag skulle dö där och då.
Min räddning kom plötsligt ut ifrån ingenstans. En kvinna på en stor häst.

Knölen

Detta är bara en skrivövning, tanken är att skriva i femton minuter utan att redigera och ändra i texten. Så ha överseende med stavningsfel och totalt nonsens.

Jag har en böld i nacken, en liten knöl, eller ganska stor om man känner på den. Inte så stor som en puckel och långt från så liten som en finne. Dom säger att det är en fettknöl och att den inte gör någon skada, dom säger att den går att ta bort men att det nog blir ett fult ärr där då. Dom säger att alla ingrepp kan resultera i komplikationer, infektioner eller kanske till och med auktioner. Jag tror att det är ett litet liv, kanske en tvillingbror eller en ond ande. Den har nog ett tråkigt liv där den sitter, ensam på min rygg utan ögon eller andra sinnen. Men den sitter ju på min ryggrad, kanske har den borrat sig in i min förlängda hjärnstam och tar del av hela mitt liv. Tänk om det egentligen är jag som är i knölen, att den helt har tagit över mig, att jag en gång var någon annan som sakta förlorade kontrollen över sig själv. Knölen har nu tagit över allt och minns inte längre vem den var innan, den delar ju samma minnen och samma känslor.

Om det är så att jag är min knöl så vill jag ju inte ta bort den, vad händer då? Försvinner allt som varit jag sedan den dagen då den tog över. Efter den enkla operationen, snittet, tömningen så är jag plötsligt tolv år igen och undrar var min mamma är och varför jag inte är i skolan. Tänk vilken mardröm att förlora allt som hänt, en tredjedel av mitt liv, nästan allt som är viktigt. Allt jag lärt mig i skolan, på universitetet, i livet skulle vara borta, jag skulle vara en fånig unge i en medelålders mans kropp.

När jag var tolv år hade jag just lämnat leken bakom mig, slängt ner mina starwars-gubbar och Action Force i källaren och börjat med rollspel istället. Drakar och Demoner var den nya leken, sagor runt ett bord, i huvudet  istället för på mattan och i skogen. Det var ett fantastiskt sätt leka sig in i vuxenvärlden. På ett sätt så funkade det som ett aldrig-bliva-stur-piller. Jag behövde aldrig sluta leka, jag behövde aldrig bli tråkig och vuxen. Det är nog först nu… på gamla dagar som jag känner att vuxenskapets gråa mossa börjat leta sig in i mitt liv. Jag spelar inte rollspel längre, visst jag leker med min son men på en vuxens villkor. Räkningar, lån, jobb och politik har tagit plats i mitt sinne där lek och äventyr förut bodde. Nu när jag tänker på det så kanske jag ska skära bort den där bölden och få bli barn igen.

mvh
Niklas med en böld i nacken

Det var en gång en häst

Detta är bara en skrivövning, tanken är att skriva i femton minuter utan att redigera och ändra i texten. Så ha överseende med stavningsfel och totalt nonsens.

Det var en gång en häst, så börjar dom flesta berättelser när jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet faktiskt inte vad det är för en häst och varför jag envisas med att berätta om den. Kanske är den gul, kanske heter den Sven eller kanske är det en varelse i mitt undermedvetna som vill komma ut. Jag tror det är en gråbrun häst med lugna snälla ögon, inte en stor arbetshäst och inte en ett frustande varmblod (eller vad det nu heter) utan en trevlig, lugn och sansad häst. Jag tror inte den har ett namn, den är som hästar är mest, sig själva. På hästspråk heter den säkert bara ”Den där gråbruna hästen som är lugn och som bor i Niklas undermedvetna” och hur man säger det på hästspråk? kanske med ett frustande och tre stampningar med hoven. Där i mitt undermedvetna betar den på stora öppna ängar mellan lummiga skogar.

Egentligen är det jättekonstigt att jag skriver om hästar, jag är ju allergisk mot dem och jag har väldigt sällan klappat någon. Jag tycker dom är fina och förvånansvärt trinda. För mig är hästen ett starkt och smidigt, graciöst och stolt djur men när jag får se dem så förvånas jag ofta av hur runda dom är och hur pinniga ben dom har, egentligen är det bara halsen och huvudet som lever upp till det stolta och vackra.

Jag har en romantisk bild av hur det är att rida och innerst inne så tror jag att jag skulle vara ganska bra på det, hur svårt kan det vara. Sedan talar mitt förnuft om för mig att det nog är ganska svårt att få ett sådär stort djur att göra precis som man vill, att styra kusen med tömmarna är ju en sak, men att hästen liksom hänger med och förstår hur man vill att den ska göra, det är nog den knöliga biten. Sedan verkar det ju rätt smärtsamt att sitta på en sådan där. Man lär ju få rätt ont i baken efter dom första hundra ridturerna. Jag undrar om personer som ridit mycket har en tåligare ändalykt än oss andra. Tål en ryttare mer smisk?

Jag glömde ta tiden men det här borde räcka för idag.

mvh
Niklas med en häst i huvudet

Kritstenen

Den här texten kom till mig när jag testade swype-verktyget på min telefon under en resa till Sundsvall.

När jag var liten hittade jag en kritsten (en bit vitbetong som man kan använda att rita på asfalt med) i en liten dunge mellan mitt och min grannes hus.  Några veckor senare hittade jag ännu fler kritstenar där. För mig var det magi. Dom liksom växte upp ur jorden under det där rönnträdet. En höstdag dödade jag magin, jag grävde fram en jättestor kritsten och jag förstod att det bara var den som legat där hela tiden och gett upphov till alla  småstenar.
Fortfarande nu långt senare ångrar jag att jag hittat den där stora stenen. Jag vill fortfarande ha kvar magin. Det är väl som med tomten och påskharen. När magin dör och man inte längre tror så saknar man något. Är detta något som fd kristna kan relatera till? Vad saknar man närmande lämnat sin tro till förmån för förnuft? Saknar man magin? Ångrar man att man blottat mysteriet och omöjliggjort tron?

Mina tio budord

Såg en massa videoklipp med Richard Dawkins och andra smarta ateister som i evig kamp försökte ta strid mot trångsynthet och fanatism. Och kom då på att jag skulle skriva mina egna budord i ateistisk, feministisk och piratfilosofisk anda.
  1. Var öppen och kritisk, analysera och reflektera.
  2. Dela med dig av det du tänker och det du känner.
  3. Njut av din lediga tid och ha roligt då du arbetar.
  4. Visa respekt för andra och deras åsikter men ignorera de trångsynta och elaka.
  5. Följ lagen så så länge förnuftet och moralen tillåter det.
  6. Se människor, inte ålder, kön, utseende, stil eller etnicitet.
  7. Var medveten om att du har fördomar och var alltid beredd att ändra åsikt.
  8. Var kreativ och inspirera andra.
  9. Sträva ständigt efter nya färdigheter och kunskaper och dela med dig av det du har förvärvat.
  10. Var inte en skitstövel.
/Niklas